Vita lögner, inte bra.

Just nu befinner jag mig i en lite jobbigt situation i livet. Jag behöver inte gå in på vad, det är oväsentligt. Djupt inom mig gör det fruktansvärt ont, men jag vet att jag måste gå vidare. Jag har haft ett tufft liv, många människor har lämnat mig och många har sårat mig. Men jag måste sträva mot att bli lycklig. Om man bli lycklig någon gång, fullt ut alltså. Jag antar att om man alltid försöker vara positiv när det är jobbigt så, ja nej så vad egentligen? Man måste vara ledsen, man måste få vara arg. Om man inte säger och uttrycker det man känner hur ska man då få det ur sig?

Jag har kommit fram till att man kan aldrig lita på en annan människa. För hur det än är så bryr vi oss alltid om oss själva mest, djupt inne. Vi sviker varandra varje dag, på så många sätt.
Det är många som säger att man ska dra en vit lögns för att bespara någon lite smärta, men gör man verkligen det? Jag ser det inte så. Jag ser det som att man gömmer en sanning från någon som kan påverka hela deras syn på någoting. En vit lögn får en människa att tro någoting bra om någoting som är dåligt. Läkare som säger att det kommer ordna sig fast det inte kommer det, människor som är otrogen och inget säger, föräldrar som gömmer undan sorg och smärta för att få barn att tro att det inte existerar. Jag tycker det är så fel.

När jag var två år gick min mor och far ifrån varandra. Idag, nästan 22 år senare är det ingen av dom som kan berätta hela sanningen. Antingen så tror dom att jag ska må bättre av att inte veta, eller så kanske dom själva inte orkar med sanningen. Alltid när man gjort någonting som sårar en annan så är man rädd för att mista någoting. Ett förtroende, en partner, en trygghet.. Det finns så mycket att förlora för att man inte tänker ett steg längre. Jag kommer nog inte kunna lägga tankarna om mammas och pappas separation bakom mig så länge som jag inte vet. Men mitt liv stannar inte för det.

För lite mer än fyra år sedan dog min lillasyster i cancer. Det är något jag kunnat lägga bakom mig. Jag visste att hon skulle dö, hon visste att hon skulle dö. Elin var den starkaste människa jag någonsin känt och förmodligen den ända som jag kommer känna. Hon var 5 år när hon började kämpa mot sin sjukdom. Fem år, bara barnet. Aldrig klagade hon, aldrig såg jag rädsla i hennes ögon eller hörde det från hennes läppar. Hon visste vad som väntade henne och gick vidare i sitt liv. Hon var den lyckligaste ungen i världen i fem år till. Hon är min Idol!
Idag är jag inte ledsen, jag är inte arg, jag är glad att jag fått lära känna henne, jag är glad att jag älskar henne. Jag tänker på henne varje dag, men jag tänker på henne med ett leende.

Jag har blivit bedragen av en människa jag älskat. Nu tar all den misstänksamheten och sorgen ut det hela och vi går mot ett slut. Det känns jobbigt. Men det känns mest jobbigt för att jag vet inte sanningar om det. Hur ska jag kunna lägga det bakom mig? Man lägger inte ner ett mordfall utan att veta vem mördaren är. Sanningen gör ont, men sanningen gör också att man lättare och snabbare kan läka sin sår. Det är något som vi människor väldigt lätt glömmer.

Så tänk dig väldigt noga för nästa gång du tänker ljuga för en annan människa, du kommer kanske vinna på det en stund, men i slutet är det du som förlorar på det, och då är det mer än vad du kanske hade förlorat om du sagt sanningen på engång.