Känner mig bekymrad..

Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag tycker inte att jag gjort något fel egentligen. Jag har varit sur och grinig för att du inte har hjälpt till utan lastat över allt på mig.
Nu har du sagt att du inte trivs i vårat förhållande. Ändå försöker jag hålla oss samman.
Nu har vi gjort ett städ schema som ändå inte lär hållas. Men vi får väl se.
Ska jag verkligen fortsätta kämpa? (vill inte ha en kommentar på det)
Jag börjar känna att jag orkar inte kämpa om du inte kan lära dig se dina fel och brister.
Om du inte kan förstå att jag inte kan göra allt. Om du inte kan erkänna för dig själv att du inte har lärt dig att ta hand om ett hem än.
Aja, vi får se vad som händer. Vilket fall som helst så tänker jag flytta till Timrå, men eller utan dig. Det är ditt val. Om du inte följer med och lär dig så är det slut på allt. Följer du med får du ta dig i kragen och lära dig helt enkelt.
Jag tänker nämligen vara sten hård på detta. Jag lovar dig att jag gör dig en mega tjänst, även om vi inte kommer leva tillsammans. Nästa tjej kommer inte heller ta att du sitter framför datorn istället för att städa och laga mat, tvätta med mera..


Nu ska jag i alla fall gå och lägga mig. Är trött efter denna långa dag :(

Jo justja, Linda. Snälla. Ge dig nu. Pappa har inte alls skött sitt liv eller sina barn. Kanske Mathias. Men titta på dig själv. Du är 22 år, du har ingen gymnasie utbildning, du har knappt en grundskole utbildning.
Du halkar runt på jobb som du är hemma och är sjuk ifrån var och varannan dag.
Du har satt dig i skulder. Du flyttar var 5 månad. Du har FÖR många djur. Men sant, jag har valt familj. Jag valde att inte ha ett tragiskt liv. Jag har inte en ända skuld. Jag har en utbildning. Jag har en mamma som ställer upp för mig. Jag har Mats som varit mer pappa till mig än vad Mikael någonsin kunnat vara. Inte ens om han försökte nu skulle han lyckas. Han har missat 21 år av mitt liv och de valde HAN den dagen mamma var smart nog att lämna honom.
Han bad pappa adoptera mig för att han skulle slippa betala. Men det fick han inte. Han skulle få betala för vad han tillverkat. Men nu, när han inte betalar för mig längre är han inte ens ett minne för mig. Inget bra i alla fall. Eller jo, Du och pappa har lärt mig hur man inte ska göra med pengar. Jag är irriterad för att du inte ger mig mina pengar. Jag behöver dom.
Orkar inte diskutera detta med dig för du är för oerfaren om livet ännu. Jag antar att jag aldrig kommer se dom där pengarna igen. Men jag kommer få igen det en dag, på ett eller annat sätt.
Så, från och med nu så pratar vi inte mer om Mikael. Okej?
Jo, förresten en sak till. Du behöver inte hota med att pappa ska skriva ur mig ur testamentet eller något sånt, för man kan inte skriva ut barn om man inte adopterar bort dom.